För just 70 år sen denna vår stod vi på läroverkets trappa, 23 stycken och sjöng om studentens lyckliga dag. Vi firades av familj och vänner, med bal på Stadshotellet och en rad fester hemma hos någon.
Annars var det så annorlunda. Vi hade prövats, skrivningar under vintern, i fyra ämnen. Studentexamen betydde muntliga förhör med kringresande censorer, utsedda av staten, för att garantera likvärdig standard på utbildningen överallt.
I senare tider har man upprörts över risken att kuggas och få gå ut bakvägen. Under den rektor vi hade hände det aldrig. Ingen som riskerade att kuggas fick gå upp i examen. Det blev att gå om ett år. En av mina klasskamrater gick om två gånger.
De första åren med den nya skolan och det nya gymnasiet på Länna förekom inget firande alls. Man slutade skolan helt enkelt. Det var 70-tal och alla gamla mossiga traditioner skulle bort. Inga skillnader mellan människor skulle märkas. Var det någon som hade vit mössa 1973? Gymnasiet omfattade ju alla yrkesutbildningar också. Där fanns ingen studenttradition.
Men vanans makt är stor. Människor vill fira. Så traditionerna återuppväcktes. Släkt och familj kom tillbaka till skolgården. Så började man åka lastbil genom stan. Några klasser började med studentmössor. Och så fortsatte det, bara med extra mer av allt.
Då, 1954, var studentexamen för en mycket liten … jag vill inte säga ”elit”. Vi fick möjligheten av någon orsak, men vi kom från mycket olika samhällsklasser. Jag hade statligt stipendium alla sju åren på läroverket.
Flera av mina kamrater från folkskolan borde fått samma möjlighet. Men jag tror knappast att det givit dem så mycket bättre liv än de fick. Det tycks mig nu att det ändå var mer öppet då, för 70 år sen. Man bejakade möjligheter år många håll.
Varför måste alla i dag stöpas i samma form? Utan gymnasium har du inga möjligheter. Helst ska du genom universitetet eller någon högskola också. Eftersom människor är så olika som de är betyder det antingen att utbildningen måste läggas på en låg nivå. Eller att många misslyckas och tappar tron på livets många möjligheter.
Vi känner alla såna som utan vare sig gymnasium eller universitet kommit rätt och fått göra just det de var tänkta för.