Som pojke gick jag med farfar i hagen för att hugga ved. Där såg vi att en tall hade blivit stulen. Det här måste väl polisanmälas sa jag till farfar. Nej, sa han, tallen var torr och torra tallar ger jag till de fattiga.
Som sjöman la jag märke till det som benämns skogsskövling 1963. Det har blivit en del andra observationer genom åren. Jag tror att denna skövling är ohejdbar. Som jag ser det har nu denna skövling med full kraft drabbat vår älskade ö Gotland.
På 1700-talet skövlades skogen till ved för att bränna kalk. På 1800-talet kalhögg bröderna Grimm norra Gotland för att såga grova plank och bjälkar. På 1900-talet hände det visst att ångaren Drotten eldade ved i sin ångpanna under kriget.
Nu på 2000-talet har tydligen storhetsvansinniga politiker och statliga och offentliga tjänstemän fått för sig att det finns hur mycket skog som helst att avverka till att värma sin ändalykt med. Det är bara att sända ut dessa monster till gräsklippare. Sedan tar ett annat monster vid som har en dieselmotor på många hästkrafter och fragmenterar ett av naturens mästerverk till flis.
Kalhyggena blir fler och fler. Som jag ser det ska nu landsbygden slututsugas. Det ska ske under paroller om ekologiska och biologiska fantasier. Vem ska plantera ny skog? Det kommer inte att bli rådjuren. Jag känner fortfarande av all skogsplantering i ryggraden som jag utförde i tonåren. Jag funderar, vad det någon mening med det. Jag kan inget annat tycka än att vi människor håller på att såga av den gren vi sitter på.