Det började med att en skandalomsusad riksdagsledamot, som deltagit på konferenser med Hamas-koppling, blev avslöjad ännu en gång. Trots saklig kritik från andra partier har den socialdemokratiska ledamoten försvarats med näbbar och klor, inte minst av just Andersson.
Situationen som uppdagades nyligen gällde en konservativ imam från Egypten, vars utvisning den omtalade riksdagsledamoten försökt stoppa år 2017 – enligt vissa källor var detta dessutom känt av den egna partiledningen redan då. När bägaren till slut rann över uppmanades ledamoten att lämna sin plats i riksdagen till förfogande, men istället fick Socialdemokraterna sin första politiska vilde. Inte utmärkt.
Månaden fortsatte sedan med utfall mot enskilda opinionsbildare, när den före detta statsministern Andersson började svinga mot YouTube-profilen Henrik Jönsson. I en intervju som skulle ha handlat om EU-samarbetets framtid valde Andersson att misstänkliggöra opinionsbildarens finansiering, vilket ledarskribenter från hela den politiska skalan reagerade kraftigt på – från Arbetet till Expressen.
Och det med rätta. Om vi ska klara av att möta hoten mot demokratin måste vi först vara överens om vad som är hotet. Att då peka ut enskilda opinionsbildare man inte delar åsikter med som hot, det urvattnar begreppet och försämrar det demokratiska samtalet. För visst, man måste inte älska Henrik Jönsson, men steget därifrån till att kalla hans åsikter för desinformation är ett stort och olyckligt steg.
Februari slutade sedan med ett nedrigt tre-i-rad när Andersson skrev en debattartikel i tyska Vorwärts, där hon menade att Jimmie Åkesson (SD) sagt att ”Sverige borde konfiskera och riva alla moskéer”. Problemet var bara att det har han inte sagt. Och någon ursäkt blev det inte – i stället skyllde Andersson, som har högsta betyg i tyska och studerat tyska i Tyskland, på att det var en felöversättning.
Medan oppositionsledare Andersson begår sina snedsteg fortsätter regeringen arbetet för att få ordning på Sverige. Under februari har Ulf Kristersson säkrat det sista stödet för ett svenskt medlemskap i Nato, justitieministern levererar brottsbekämpande reformer varje månad och migrationsministern har stramat upp invandringen på ett sätt som inte vore möjligt med någon annan regering. Det spelar roll vem som styr. Nu fortsätter arbetet.