Ny journalistisk bottennivå

På senare tid har de gotländska tidningarna allt oftare publicerat ”nyheter” som handlar om vad vissa medarbetare, alltid anonyma, tycker om sin arbetsgivare.

Anonyma källor kan ha dolda agendor, tycker skribenten.

Anonyma källor kan ha dolda agendor, tycker skribenten.

Foto: JESSICA GOW / SCANPIX

Insändare2021-11-01 17:46
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.

I dessa uttalar sig sedan fackliga skyddsombud kritiskt och därefter ska arbetsgivaren stå till svars. Det underliggande antagandet är att arbetsgivaren av naturen är ond och därför förtjänas att hängas ut. De anonyma medarbetarna är naturligtvis hjältar som sitter med sanningen. 
Dessa reportage blir därpå klickbete med skandaliserande rubrik på Helagotlands facebooksida. Facebookinläggen verkar även fungera som testballonger för huruvida det går att skriva fler artiklar på ämnet.

Ett av de senaste reportagen i raden nådde någon ny slags bottennivå, där nu även allmänheten tillfrågas om vad de tycker om en av arbetsplatserna i fråga och om de berörda individer som hängts ut.
Möjligen och i bästa fall bygger denna typ av journalistik på en idé om att det finns ett allmänintresse och att det är relevant maktgranskning. 
Det tragikomiska med medias engagemang i arbetsgivarfrågor är att en journalist inte har någon som helst aning om vems ärenden man springer. Den vet inte vilka underliggande egenintressen och dolda agendor den anonymiserade källan eventuellt har. Det kan ligga såväl komplex och långvarig gruppdynamisk problematik, som personliga hämndbegär på grund av egenupplevda oförrätter bakom ”avslöjandet” som blir till svarta rubriker.

En arbetsgivare kan aldrig gå in på den typen av detaljer i media och det torde vara uppenbart för en journalist varför. En arbetsgivare hänger inte ut medarbetare i det offentliga. 
Däremot går det tydligen bra att anklaga en arbetsgivare för lite vad som helst lite under svepande begrepp som ”tystnadskultur” och ”repressalier”. På en liten ö som Gotland går det snabbt att räkna ut vem eller vilka personer man utpekar som dåliga chefer även när de inte namnges. Det är någons familjemedlem, vän, arbetskamrat eller granne. 
Jag är oerhört besviken över gotlandstidningarnas usla omdöme när det kommer till sådana ”granskningar”.

Bespara oss läsare från dessa scoop. Skvaller och faktalösa påståenden som inte går att besvara hör inte hemma i tidningen. Ingen vinner på dem. Inget gott kommer ur dem. De löser inga problem.
De enda som eventuellt anser att det är intressant, relevant eller spännande är vissa journalister, de anonyma missnöjesyttrarna, trollen på Facebook och rättshaveristerna. 
Prenumerant

Svar direkt. Hej och tack för din insändare.

Jag kan svara på den del av ditt brev som jag uppfattar berör kritiken mot artiklarna om kirurgen och psykiatrin inom vården på Gotland.

Precis som du efterlyser vill vi alltid veta vem som skriver och ha en person som står för sina åsikter, oavsett om det gäller vår insändarsida eller underlag till artiklar.

Det kan dock finnas olika skäl för personer att inte skriva under med sina namn. Bara för att namnen inte publiceras i tidningen eller på Helagotland.se betyder det inte per automatik att inte vi vet vilka personerna är, eller för den delen har pratat med dem.

Att chefer och fackliga företrädare får kommentera de synpunkter som framförs känns relevant, vilket jag tycker de gjort på ett väldigt bra sätt vid ovanstående tillfällen.

Jag vill också förtydliga att vi har andra mätmetoder för att se om våra läsare är intresserade av det vi skriver än att följa reaktionerna på sociala medier.

Att belysa och lyfta upplevda problem är ofta ett sätt att påbörja en förändring till det bättre och så småningom lösa dem, anser jag. 

Formuleringarna i insändaren att ”de löser inga problem” och ”inget gott kommer ur dem”, håller jag alltså inte med om.

Ulrica Fransson, Ansvarig utgivare, Gotlands Allehanda