Det hör till politikens liv att man ibland famlar efter argument. I nån form av försvar för sitt eget regeringsberoende av Sverigedemokraterna lade Johan Pehrson (L) i partiledardebatten onsdag 26 oktober som ett av replikskiftenas slutknorr fram att Vänsterpartiet har en massa ekonomiska resurser på grund av vad de i sin tidigare form SKP fick under Stalins tid.
Men vilket ju till exempel ändå inte var mera än att det nu är rätt länge sedan man fick lägga ner sina tidningar Ny Tid och Arbetaretidningen samt att Flamman först förlorades till moskvatrogna APK och sen bara överlevde detta genom att transformeras till helt oberoende.
Var ser Pehrson dessa nu mer än 75-åriga finansiella muskler som ryggrad i dagens Vänster?
Så vitt jag förstår var Pehrson här klart ohederlig. Har detta parti inte klarat något på egen hand?
Ett och annat kan förvisso diskuteras, men denna debattnivå tycks mig vara den moraliske förlorarens.
Läs gärna även Göran Therborns artikel om vad ordet kommunism – egentligen – innebär, Flamman 26 oktober. Somt kunde ju tas upp bättre, men för oss som hela tiden varit icke- eller antistalinister finns här verktyg som ej bör förloras.