Myndigheter beslutar inget, de bevakar och genomför vad lagar och förordningar föreskriver enligt beslut av riksdag och regering. Att det ligger till på detta sätt får lära man sig i skolan.
Att ansvarsfullt äga en fastighet som omfattas av världsarv, innebär att man måste vara medveten om fastighetens särställning som en del av det gemensamma för hela mänskligheten.
Det innebär att man fullt medvetet inordnar sitt ägande i sammanhanget, genom att respektera att förvaltandet av fastigheten ytterst genomförs av sak- och yrkeskunniga inom den myndighet som lagstiftaren gett uppdraget. Riksantikvarieämbetet och länsstyrelser är sådana myndigheter. Inget talar för att ägare av fastigheter saknar sakkunskaper i fastighetsvård, men när det gäller förvaltande av fastigheter inom världsarvet så är det de facto myndigheterna, vilka de än må vara, som har sakkunskaper och det yttersta ansvaret för vårt allas gemensamma världsarv. Det är beslutat i demokratisk ordning.
Om man som ägare av en fastighet inom världsarvet inte är tillfreds med den ordning som föreskrivs och gäller för världsarvet bör man nog inte äga en sådan fastighet.
Även helt vanliga fastigheter omfattas av lagar och regler för drift och förvaltning. Det ska vi vara tacksamma för eftersom byggregler leder till hög säkerhet och håller kvaliteten på topp.
Sådana allmänna förordningar och byggregler gagnar bevisligen fastighetsägares plånböcker. I ett demokratiskt och välordnat samhälle kan man inte göra precis som man själv vill.
Jag vill därför slå ett slag för den deliberativa demokratin. Som förespråkar det rationella samtalet mellan berörda parter, vilket sammanför åsikter och kommer fram till ett beslut som alla kan vara överens om. Ett fint annat ord för ett sådant slutresultat är konsensus. Fast då krävs att alla inblandade respekterar varandra.
Sålunda kommer huset inom världsarvet att kunna målas i samma färg … fast grönt!