Insändare: Om inte nu, när slutar kalkbrytningen på Gotland?

Mark- och miljööverdomstolen har beslutat att Cementa inte längre får fortsätta kalkbrytningen i höst. Nu är byggföretagen oroade över cementbrist som påverkar jobb och samhällsbyggande. De verkar inte förstå att det här bara är en föraning om framtidens målkonflikter mellan klimat och tillväxt.

När det gäller Cementas vara eller icke vara är det mycket att ha i huvudet samtidigt. Gotlands cement ger jobb. Vi har haft stenbrytning på ön länge, samhällsbyggandet behöver mer material. Cementproduktionen i andra delar av världen är smutsigare. Samtidigt: Vårt grundvatten hotas av ytterligare brytning. Cementa släpper, efter SBAB, ut mest koldioxid av alla företag i Sverige. Unika och viktiga naturvärden försvinner om kalkbrytningen fortsätter. Den gröna omställningen i kalkindustrin går för långsamt. Kortsiktiga värden ställs mot de långsiktiga.

Vi står och tvekar på tröskeln till klimatomställningen. Vi är sent på bollen och det är bråttom. Vi måste våga kliva in och hitta lösningar som leder till en verkligt hållbar framtid. Business as usual är, enligt FN och den samlade internationella forskarkåren, inte ett alternativ. Inte heller enligt Miljöbalken som ligger till grund för domstolens beslut om Cementas framtid.

I en tid präglad av marknadsekonomi och tillväxtvurm är vi ovana vid begränsningar. Det kan kännas provocerande att tänka på att vi lever på en planet som inte har oändliga resurser, att vårt sätt att konsumera och exploatera inte går att skala upp mer. Att vi måste stoppa och ställa om, oavsett hur många jobb eller hur mycket pengar det gäller.

Jag skulle vilja ställa Cementa, och riksdagsledamoten Lars Thomsson (C) (som till och med vill skriva om lagen för att Cementa ska få bryta mer kalk) en uppriktigt ställd och enkel fråga. Gotland är en ö – ytan är begränsad. Det kommer alltid finnas stora ekonomiska intressen i kalkbrytningen. Så min fråga är: Om inte nu, när slutar vi med storskalig kalkbrytning på Gotland? Jag vill veta exakt hur stor del av Gotland de tycker vi ska gröpa ur, eller om planen faktiskt är att vi i slutändan bara ska ha ett par tunna remsor kvar av vår ö?

Det vore såklart också klädsamt och de svarade på följdfrågan: Exakt hur stora risker är ni villiga att ta med vår viktigaste resurs – själva förutsättningen för kommande generationers möjlighet att leva på vår ö – vårt grundvatten?