Britta Persson i Slite gick bort nyligen, 100 år gammal. Hon kunde skriva på gutamål. Hon lyssnade efter hur hennes mormor i Alva skulle ha sagt. Tre gånger vann hon första pris i Gutamålsgillets skrivtävling. Som den från 2007: Pa tal um kärlaik – en gammal gotländskas funderingar kring Alla hjärtans dag.
"Mangg sårtar finns de. Vör har kärlaiken till bani u banbani, till haimsokni, till aigne treigardn, till alle goe vännar … Så fort en bröided si um a annu mänske så var de en sårts kärlaik, de var så ha tänkte.”
Så kommer hon till det stora, en livskamrat: ”Men um de nå jär frågu um a mänske en skall live nästn haile leive ihop me, måst int alltihop da gynne me att en välar noge u årdentlit?”
Fast så är det inte nu för tiden: ”Int bihövar er vare särskilt noge me ti väle varken sårkar ellar töisar; er tänkar jo int ga u dräge pa daim hail leive.”
Finns där en dold sorg över att hon aldrig gav efter för den stora, besvärliga passionen? ”Inggu annu mänske hadd bihövt ändre pa någe för att ha hadd drabbets av kärlaik.”
Nu finns bara vemodet över att hon aldrig mer får höra: ”Däu var de bäst töisi ja kund ha fat. Tänk va mike vör har vart me um, u alltut har däu finnes där. Ja jär så gladar för di.”