Drömmen om det planerade samhället lever. I en artikelserie om löner på Gotland kommer man fram till att dessa är alldeles för låga.
Slutsatsen blir att vi måste få hit företag som kan betala högre löner. Livets mening är ju årlig lönehöjning så man kan konsumera mer än förra året?
Den socialistiska drömmen alltså: staten bestämmer var företagen ska ligga, vem som ska jobba där och vilka löner de ska betala. Lika för alla. Det fanns fördelar på det individuella planet. Alla hade jobb, alla hade en inkomst. Då behövs inga bidragssystem och i princip behövs ingen välgörenhet. Ingen är fattig och ingen är rik.
I det socialistiska samhället är företagen till för att ge jobb åt människor. Där behövs inga fackföreningar och just inga skatter. Staten tar in direkt från företagen och ordnar skolor, sjukvård och omsorg för alla.
För hundra år sedan såg det här ut som lyckoriket. Lenin genomförde den kommunistiska revolutionen i Ryssland och hela världen häpnade. Så vill vi ha det!
Även för ledarskribenten Erik Fransson är detta drömmen. Vi behöver en mer balanserad arbetsmarknad. Fler företag som kan betala högre löner. Det har aldrig kommit för honom att företag finns för att producera de varor eller tjänster som behövs just här.
Men som konsumenter vill även arbetarna betala så lite som möjligt för det man köper. Svårt för företagen att ta ut de högre priser som ger högre lön till arbetarna. Och svårt för kommunen att ta ut de högre skatter som kan ge högre lön till lärare och sjuksköterskor.
Dessutom glömmer både reportern och Fransson att Gotlands arbetsmarknad rätt mycket består av privata jordbruk, som mest producerar för egen försörjning. Det de kan sälja ger lite lön till företagaren.
Ingen vill väl ha högre matpriser? Då tycks det så enkelt att säga: staten måste se till att vi får hit företag som kan betala högre lön. Samtidigt som rätt många jobbar energiskt för att få bort vår sista industri.
Den socialistiska modellen har prövats i flera stora länder och alltid misslyckats. Folket vill tillbaka till konkurrensen och ojämlikheten. Om vi skulle pröva med lite gammaldags förnöjsamhet?