När de först kom hit öppnade många gotlänningar såväl sina hem och hjärtan som plånböcker för dem. Så som vi gjort många gånger förr. Imponerande insatser från frivilliga. Dock, efter ett halvår av krig och ödeläggelse där borta sitter nu många – kanske de flesta – fast i det grå, tröga svenska myndighetsträsket. Plus bankerna. Några exempel:
1. EU:s Masskyddsdirektiv utesluter språkundervisning (SFI) för vuxna, trots att många lär stanna här länge, somliga livet ut. Många har kompetens inom sjukvård, undervisning, IT och så vidare. De behöver kliva in i vårt språk och alfabete. Inte lätt men görligt – om stat och region vill på allvar. Det har gjorts förr. Olaus Petri hade en sentens i sina Domarregler från 1500-talet (återgivna i våra lagböcker) som löd: ”Nöd bryter lag”. Dags att tillämpa den här på Gotland – och annorstädes.
2. I GT-artikeln berättar flyktingarna att de med ojämna mellanrum blir flyttade runt som schackpjäser av Migrationsverket. Ena månaden Klintehamn, nästa Slite eller Lärbro och så vidare. Alltid med kort varsel. Några har till och med bussats till fastlandet. Varken vuxna eller barn har då stor chans att bygga sociala kontakter.
3. Flyktingarnas ekonomiska situation är eländig. Med två barn får en familj 238 kronor per dag. Det är mycket svårt – närmast omöjligt – att klara dagliga kostnader på den summan. Och ibland, som i reportaget, blir bidraget indraget av Migrationsverket – utan motivering.
4. Utan giltigt pass och kreditkort – som många inte fick med sig under flykten – blir såväl myndighetskontakter som betalningar betydligt svårare. Frånvaro av ukrainskt personnummer samt giltigt kreditkort hänvisar flyktingarna till en ren ur-hand-i-mun tillvaro, som de har svårt att klara. Våra banker är bromsklossar.
5. Såväl Migrationsverkets som Region Gotlands kontakter med flyktingarna lämnar en hel del att önska, för att uttrycka saken artigt. Stora svårigheter att komma fram per telefon/mejl till relevant handläggare eller tjänsteperson i beslutsposition. ”På semester, i möte, konferens” etcetera är såvitt jag vet vanliga svar. Någon form av undvikande, suddig myndighetsotydlighet av typen ”Det är inte riktigt mitt ansvar”. Plus i bästa fall hänvisning någon annanstans…
6. Ska vi behandla denna nya våg av jordens fördömda på detta vis? Ser gärna detta som en valfråga. Hör av er politiker – helst offentligt.