Insändare: Pandemi-ledarskap i Sverigebildens tid

Min förra insändare handlade mer principiellt om statens ansvar att ta till tvångsåtgärder när medborgarna inte frivilligt förmår att undvika beteenden som skadar och till och med berövar andra medborgare livet. 
Nu under för-vintern har pandemin tillåtits att utvecklas till en ännu värre mardröm än under våren. Helt i onödan enligt mitt sätt att se på saken. 
Om inte vi svenskar alltid varit så angelägna om att posera med originalitet och ett överlägset förhållningssätt i internationella sammanhang så hade våra beslutsfattare i slutet på sommaren tittat sig om i världen och sett att nästan alla andra hade undvikit vårt misslyckande. Vi hade inte alls behövt titta långt bort för riktigt goda exempel att gå vidare med.
Jag har absolut inget emot att vi först valde en ”mjuk” strategi som byggde på enskilda människors eget ansvarstagande. Det är en utmärkt människosyn att börja med. 
Men när det snart visar sig att man missbedömt naturen hos dem som ska ledas och målen med verksamheten riskerar att inte uppnås så måste man vara beredd på att bryta den gemytliga stämning ett ”positiv människosyn”-ledarskap medför. 
Man måste då plocka fram de kontroll- och tvångsåtgärder som man alltid måste ha i bakfickan. Visst, det är naturligtvis inte populärt i alla lägen men som min vän i Australien uttryckte det när vi jämförde våra länders agerande: ”No pain, no gain”.
Australien är mycket framgångsrika med den ”negativa människosyn”- strategi, som de flesta ”icke poserande” länderna i världen har förstått att man måste använda sig av. 
De gör som de flesta andra länder i världen gör, de följer WHO:s rekommendationer. De testar och smitt-spårar intensivt positiva svar. Alla som råkat i en smittads väg sätts i karantän. En karantän som med en utstuderad ”negativa människosyn” kontrolleras rigoröst. Brott mot karantänen bötfälls med upp till 13 000 dollar (cirka 90 000 skr). ”Det är lätt att kontrollera människors beteende genom deras plånböcker”, säger min vän.