Lite ledsen så här efter Pride. Flertalet partier säger sig stå bakom hbtqia+ personer och deras rättigheter. Och det stämmer säkert, vi ser ju hur dom röstar i olika frågor.
Men efter den helt fantastiska pridevecka vi haft här på ön har jag förstått att det handlar enbart om politik, politik som yrke, att fiska röster. Det handlar inte om att politikerna i själ och hjärta tror på det, bryr sig om hbtqia+ personers rättigheter och hälsa. Det handlar inte om att dom i själ och hjärta tycker att vi är lika mycket värda.
Den vetskapen svider...
Under veckan såg jag många människor, människor som varje dag kämpar för att bli accepterade för den dom är.
Jag såg bibliotekarier som genom handling, närvaro och ett glatt humör ställde upp för oss, jag såg personalen på Kasai springa benen av sig för att vi skulle få vår pride-fest precis så som vi vill ha den. Jag såg ICA MAXIS helt underbara tårtor dom bakat bara för att synliggöra oss och stötta oss. Jag såg Magnus (avgående verksamhetschef Visby centrum ) på Pride-festen mitt bland alla oss som behöver stödet och drivet. Jag träffade en son som såg på sina två pappor med sådan kärlek och värme att hjärtat svämmar över, men där ena pappan inte ville ha en regnbågsflaggan på bilen av rädsla att få bilen sönderslagen.
Våra lokala tidningar och radio gjorde reportage och visade intresse för oss och vad vi står för, vad vi behöver och om vår kamp.
Enda gången jag såg en politiker var i almedalen under prideparaden, när dom hade möjlighet att hålla tal. Var var ni sedan? Hemma i er trygga vrå medan vår kamp pågår helt öppet?
Jag tänker på politikern som satt i bibliotekets foajé både länge och väl medan vi skapade vårat PrideHouse. Du kom inte fram och visade ditt stöd, ditt engagemang, ditt intresse för oss, för vår kamp. Trots alla dina fina ord i offentligheten. Faktum är att du inte ens ägnade oss en blick.
Dina ord ekar nu väldigt tomma i mina öron.
Jag är besviken. Känslan i mig att vi HBTQIA+ personer används som bete i ett fiske gnager i mig. Känslan att våran kamp, att våran minoritetsstress används för att vinna sympatier gör ont. Känslan av att vårat utanförskap används som en reservkompis när man vill visa sig öppenhjärtad gör mig ledsen.
För vet ni politiker? Vi finns varje dag. Vår kamp är varje dag. Vår oro finns varje dag. Vårt behov av stöd finns varje dag. Inte bara när det är en parad, eller en journalist, eller en debatt i faggorna.
Så kära politiker. Ord är bara ord, handlingen är det som befäster orden och gör dom sanna och trovärdiga.