Kulturen i dag ska vara självfinansierad och helst ge överskott. Pengarna är målet, kulturen ett medel att genera kronor och ören.
Men är det verkligen så? Blandar inte politikerna som nu styr vårt land, ihop begreppen? Pengarna är väl medlen som hjälper oss att nå ett mål? Och målet måste ju vara trygghet, meningsfullhet, välbefinnande och lycka för alla.
Kulturen bär upp varje land, den tolkar vår historia, och berättar om vår samtid, den ger nya perspektiv, utmanar och får oss att tänka. Till syvende och sist: den främjar fantasi och skapande. Helt enkelt lär oss hur det är att vara människa.
På så sätt är kulturen vår identitet, själva målet. Eller lika med det påstådda Churchillcitatet från andra världskriget när kulturpengarna skulle dras in till förmån för vapenindustrin: ”Vad ska vi då slåss för?”
Allt fler ekonomer är inne på den linjen. Veckotidningen The Economist satte nyligen strålkastarljuset på de centrala målen för samhället, inte medlen, pengarna. Och anrika Handelshögskolan i Stockholm har inrättat en professur i ”välbefinnande och lycka.” Dess rektor Lars Strannegård skrev en debattartikel i DN om hur befängt det är att kulturen ska vara lönsam, klara sig på egenfinansiering.
”När medlen är knappa”, säger han, ”måste blicken riktas mot målet.” Kulturen behöver resurser, pengar, för att samhället ska kunna utveckla oss som människor. ”Kulturen är målet, ekonomin är medlen.”
Finansmannen Robert Weil är inne på samma tankegång (DN 29/9): ”Det är inte marknaden som ska bestämma över kulturens varande. Fastighetsägarna måste i stället förstå vilken roll de fria kulturutövarna har i vårt samhällsbygge. Innovation, tillväxt och en stark demokrati har sin grund i ett rikt blomstrande och fritt kulturliv. Problemet är att kulturen inte stärker statskassan materiellt med reda pengar.
(---)
Våra politiker måste engagera sig och förstå problemen på riktigt. I annat fall kommer det som vi vill försvara, kulturen, det fria tänkandet och demokratin att bli en omöjlighet”
Nyligen presenterade regeringen ett nytt lagförslag för den så kallade Kultursamverkansmodellen. En ny lag som verkligen beaktar de fria professionella utövarna, inte bara förvaltarna. Kommunerna får uppgiften. Är de beredda att se målet och inte bara till medlen?