I fredags fylldes Säveaulan till brädden av sjungande och spelande barn i olika åldrar, etablerade musiker, ett virrvarr av högtalare, stativ och instrument. Vi som fyllde alla bänkraderna fick ta del av en sanslöst fin konsert med charmig och varm inramning. Tack!
På den fullsatta och utbyggda scenen fanns El sistema blås och El sistema kör, elever från Gråboskolan och Högbyskolan, Visby Voices och Stjärnkören, Ö-bandet och Wednesday Show, Gotlandsmusikens blåsorkester och hitrest dirigent och inspiratör Ron Davis Alvares. Och därutöver givetvis ett stort gäng engagerade lärare. Vilken uppställning.
Jag tror att det var många barn som växte ett pinnhål eller två den kvällen. Eller vänta, ”tror” är ett svagt ord. Jag har som Kulturskolan-förälder sett det så ofta, och under så lång tid. Jag känner igen det som låg i luften i Säveaulan – där fanns hur mycket växtkraft som helst och en hel del pirr, gemenskap, glädje. Det är en ynnest att få vara med på ett hörn.
Kulturskolan har en fantastisk förmåga att få barn att växa, plocka fram mod, nyfikenhet, att hitta sin inre trygghet. Få barn att må bra och tro på sig själva. Hitta nya vänner, nya uttrycksformer. En utbildningsbas som kan bära både genom yrkeslivet och berika fritiden, även på sikt. Vad är det värt?
I den nya regeringens budget halveras det statliga anslaget till kulturskolor runt om i Sverige. Jag kan bara beklaga detta. Djupt.
Förhoppningsvis är det en tillfällig dipp, tills ledande politiker får djupare insikt om vad kulturskolorna bidrar till – både på individ och samhällsnivå.