Jag undrar hur regionen ser på olika sjukdomar. Är det mer värt på något sätt att vara fysiskt sjuk än psykiskt?
Jag menar att psykiatrin fick mycket påkostade nya lokaler vilka är fantastiska men var i bilden finns de patienter som är i öppenvård och kör egen bil till dessa lokaler för där synkar ju inte någonting över huvud taget. Den enda parkering som finns att tillgå är en liten plätt framför entrén som rymmer bara ett tiotal platser. Var ska de andra ta vägen? Det blir ju på hela uppfarten och jag kan misstänka att massor av parkeringsböter delas ut.
Känns inte särskilt positivt att söka vård om man riskerar att få böta för att parkeringen inte räckte till.
Tiderna går framåt men denna parkering har ju knappast blivit större eller på annat vis förbättrats sedan huset byggdes, när nu det var... När jag var 16 för en massa år sedan såg den ut på samma sätt. Jag har utvecklats, vården har utvecklats och allt annat utom denna ynka plätt som knappast skulle på något sätt definieras som en sjukhusparkering.
Jag vet att det är svårt för en region att inse att man har lika stort värde som psykiskt sjuka jämfört med fysiskt. Ett faktum som är mycket tungt för oss psykiskt sjuka att bära. Omgivningens stigma är en sak som man kan stå ut med men att kämpa mot stigmat gentemot människor som håller i plånboken är nästan omöjligt även för cheferna inom psykiatrin.
De som jobbar inom psykiatrin tvingas utstå lika mycket fördomar som oss patienter eftersom allt som handlar om psyket ses med rädsla och misstänksamhet från den somatiska vården så varför skulle de lägre stående varelserna ställa krav på en parkering värd namnet?
Sjukdom som sjukdom fysisk som psykisk är värda att bemötas på samma sätt men dit är det ju en bra bit...