Begreppet myntades av professor Kjell A Nordström 2017. Som exempel nämnde han Gotland och Värmland. Han hade väl både rätt och fel.
Urbaniseringen har nog inte riktigt nått Gotland i den omfattning professorn avsåg, däremot är det helt korrekt att Sveriges styrande politiker ser Gotland som just en skräpyta vars enda uppgift är att leverera cement för samhällets bästa. Den vackra ön i Österhavet är enbart ett stenbrott. Genom att utplåna sig självt gör den mest nytta för övriga landet.
Heidelberg Cement AB är en mycket lönsam storspelare med kraftfulla förhandlare som man inte gärna säger emot. Med verksamhet över hela världen kan man kosta på sig att kräva allt, som att kalkstenen är helt gratis för företaget. Regionens inkomst är lönen till cirka 240 anställda.
Lokala politiker avlönas av de bofasta, men går ändå motpartens ärenden,man kan undra varför. Man får hoppas på Länsstyrelsen.
Mark- och Miljööverdomstolen avslog företagets begäran om fortsatt och utökad kalkbrytning på Gotland i decennier framåt med hänvisning EU:s ramdirektiv, Natura 2000, risken för grundvattentillgången och artskyddet.
Men Gotland är ju de facto en skräpyta enligt Heidelberg Cement AB:s syn på saken, alltså kräver man helt enkelt att politikerna ändrar lagen, struntar i EU-regler och krav och gör företaget till viljes.
– Självklart, tycker regeringens företrädare och skrider till verket med en snabbhet som sällan skådas i maktens korridorer.
Hur blev Sverige så här?
Rapport från en skräpyta...
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.