Jag ser mer och mer av rasism ute i världen och även i Sverige och på vår lilla ö, Gotland och det gör mig djupt orolig.
Jag besöker ofta Röda korset Kupan i Visby för att fika. Även där möter jag rasismen. En äldre man vill inte bli expedierad av ”utlänningar”, för att de är mörkhyade och kommer från Afrika. Han tycker, att det ska vara svenskar som serverar honom på Röda korset. Jag sade till honom, att alla har lika värde, inte minst här på Röda korset. Till slut fick han en åthutning av en av föreståndarna och det tyckte jag var bra. På Kupan ska alla vara välkomna, men det finns gränser för hur man uttrycker sig.
En annan man har den åsikten, att alla invandrare är kriminella. Han vill förstås inte att människor som flytt från sitt land ska få återförenas med sina familjer. Han tycker inte de ska få träffa sina barn.
Jag har under många år samlat in pengar till barn i världen och till olika sociala aktiviteter som Birkagården. Det gillar han förstås inte heller eftersom han tycker, att jag bara tar åt mig äran, medan det är andra som gett pengarna. Så är det förstås inte och det mesta av de cirka 2,2 miljoner jag samlat in under fyrtio år, har kommit genom försäljning av mina böcker, föreläsningar och loppisförsäljning. Och de som gett gåvor har för övrigt gett det högst frivilligt och ibland till stora belopp.
De personer jag nämnt ovan är äldre män (75-85 år), dåligt insatta i frågorna och förmodligen inte heller intresserade av sanningen. Deras ”sanning” tycks enligt min mening ligga väldigt nära Sverigedemokraternas (SD) åsikter och det ger mig anledning att bli djupt orolig. Vad händer om SD får stort inflytande efter nästa val och kanske får ingå i en regering? Är demokratin i fara?
Rasism på Röda korset?
Boy Larsson.
Foto: Henrik Radhe
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.