Jag med flera satt och väntade på de sju bänkarna, som står placerade utanför akutmottagningen, runt midnatt för en tid sen.
En tonåring kliver ur en bil och ringer på porttelefonen. Bilen åker iväg när föraren ser att hen blivit insläppt på akuten. Det tar inte många minuter så kommer hen ut igen med en lapp i handen. Hen ringer i sin mobil varvid samma bil kommer tillbaka. Chauffören kliver ur, läser på lappen och går med bestämda steg till porttelefonen. Där hör sen alla som befinner sig på väntplatsen att...
Tonåringen hade blivit hänvisad till vårdcentralen. Akuten kunde inget göra. Vad är det för trams, säger den upprörda mannen i porttelefonen. 1177 har sagt att hans partners barn ska åka till akuten. (Vilka besvären var fick vi också höra) Den vårdsökande blir återigen insläppt.
Majoriteten av de vårdsökande som anländer före och efter midnatt nämner i porttelefonen att man har blivit rekommenderad av 1177 att åka till akuten. Och de hinner även berätta så att hela gårdsplanen hör vad de har för hälsoproblem.
Folk är duktiga på att först ringa 1177. Det måste vi ta vara på och utveckla den egenvårdsstärkande och trygghetsskapande tjänsten.
En önskan är att personalen i porttelefonen tydligt och snabbt får människorna att förstå att ingen behöver stå ute på gatan och berätta varför de söker hjälp. Kanske dyker man upp där på andra sidan fönsterrutan med inte bara sjukdom utan även rädsla och ångest för att inte bli insläppt. Då är det lätt hänt att vända ut och in på sig själv i luren. Och avrunda med att 1177 har sagt att man ska åka till akuten. Det blir den säkra biljetten in.
Reflektion vid ett besök på akuten
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.