Sent på eftermiddagen den 23 november gick regeringen och dess samarbetspartier vidare med ett nytt förslag till uppluckring av den så kallade Gymnasielagen. I korthet går det ut på att fler människor utan asylskäl ska få möjlighet att stanna i Sverige, trots tidigare löften från exempelvis Annie Lööf (C) om att Sverige efter 2018 inte skulle ha fler tillfälliga lagstiftningar på migrationsområdet (2018-04-24).
Att regeringen och dess samarbetspartier står för en mycket generös migrationspolitik är inte en nyhet. Men det är anmärkningsvärt att när man nu går vidare med ytterligare uppluckringar i lagen så ger man bara myndigheterna tre dagar på sig att komma in med remissvar.
Det är ett otroligt smalt tidsfönster och snudd på odemokratiskt eftersom att många instanser inte kommer hinna yttra sig. Under pandemin kan man tänka sig att remissvar tar längre tid att formulera eftersom många jobbar hemifrån – men även innan pandemin skulle tre dagars remisstid vara alldeles för kort tid.
I sammanhanget kan man säga att det tagit regeringen flera månader att komma fram med förslag om till exempel krisstöd till enskilda firmor under pandemin. Och ett hundratal tillkännagivanden – alltså förslag som en majoritet i riksdagen ställt sig bakom som regeringen måste genomföra – ligger och samlar damm på regeringskansliet. Att regeringen maskar med förslag som riksdagen beslutat om, men snabbehandlar förslag man själv tagit fram är närmast ett demokratiproblem.
Man kan ha olika politiska åsikter om invandringens omfattning och vad som krävs för att man ska få asyl. Men en grundbult i vår reglerade migration är att ett nej ska vara ett nej och ett ja ska vara ett ja. Det är olyckligt att regeringen och dess samarbetspartier ger sig på den principen och föreslår att allt fler som saknar skyddsskäl ska få stanna. Det känns kanske humant mot den grupp som nu får nya möjligheter att stanna i Sverige – men knappast rättvist mot andra människor med asylskäl som hålls utanför.