Varför ska det vara så svårt att tillmötesgå den äldre generationens, sista bedjan – önskan.
Har en bekant som är en bit över 90 år, hen är glad och positiv, men är väldigt sjuk.
Hen bor i nuläget på lasarettet, men har bott i sitt hem hela tiden och klarat sig själv med stöd av sina anhöriga.
Har dock nu insett att det ej går längre på grund av sin sjukdom.
Hen har kollat upp att Gotlands Sjukhem har lediga platser, samt att det är det enda boendet på Gotland i nuläget som har bemanning av sjuksköterska dygnet runt, enligt våra uppgifter.
Regionen ska tydligen bara ha en joursköterska, då hen är så pass sjuk, och kommer behöva palliativ vård, känner hon sig tryggare att bo på sjukhemmet.
När kontakt tas med biståndshandläggaren, blir svaret blankt nej, finns inga platser på Gotlands Sjukhem.
När anhöriga påtalar att de varit i kontakt med chefen på sjukhemmet som säger hur många platser det finns lediga, blir svaret, vi måste fylla våra platser först.
När de anhöriga frågar hur de ska överklaga blir de hänvisade till bland annat Marica Gardell.
Det får bli nästa steg, men har inte Marica Gardell viktigare ting att göra än att neka än åldring på över 90 år plats på Gotlands Sjukhem bara för principens skull.
Personalen på lasarettet försöker i sin tur övertala hen, genom att visa kort på fina hus och balkonger att flytta till. När hen vill se mer, för att hen vill se hur rummet ser ut, säger de stopp.
Hen säger att jag ska väl inte bo på balkongen väl, jag vill veta var det ligger och hur det ser ut inne. Men icke.
Bara det är ett bevis på att hen är klar i huvudet och med all rätt efter ett hårt arbetande liv kan få sluta sitt liv, lugnt och fint på ett ställe där hen trivs och känner sig trygg.
Ska vi inte visa respekt och empati för våra medmänniskor längre?
Tänk om det är din mamma eller pappa nästa gång?
Som har en önskan om att bo på ett specifikt ställe och det finns lediga platser där, ska vi då inte kunna tillgodose deras önskan?