En dag i början av januari dimper det ned ett brev i vår låda i Stockholm. Det är Teknikförvaltningen som tänker tömma vår slambrunn. Och det skall ske om två dagar! Vi har alltså två dagar på oss att beställa biljetter till färjan, ifall den råkar gå i vinterstormarna och ta oss till Gotland.
Vi ska förväntas släppa allt vi har för händer i Stockholm och åka till Gotland för att skotta fram en väg till slambrunnen med två dagars varsel! Detta var omöjligt att genomföra. Så vi ringer kundtjänst där en medarbetare meddelar att detta inte går att ändra på. Då ringer vi en chef på Teknikförvaltningen som däremot lugnar oss med att det visst går att tömma slambrunnen senare på våren, då vi kommit till ön. Vi trodde att det därmed var klart.
Döm om vår förvåning när vi några veckor senare får en räkning på en framkörningsavgift på 632 kronor. Teknikförvaltningen har alltså skickat en slamtömningsbil trots att vi meddelat en av förvaltningens chefer att vi absolut inte kan komma till Gotland vid den här tiden.
Det skulle ju kunna handla om dålig intern kommunikation. För det kan väl inte så att Teknikförvaltningen använder bomkörning som ett sätt att dra in pengar? I varje fall anser vi oss vara utsatta för ett bedrägeri av Regionen.