Trots att över hälften av världens befolkning lever i fattigdom och svält, daltas det med maten här i väst, främst Sverige.
Europa är i krig, vi väntas få se den största flyktingström sedan andra världskriget. Klart vi ska stå med öppna armar mot våra grannar som flyr för sitt liv hit till säkerhet. Vi lever ju inom samma union. Där ska vi hjälpas åt.
Men mitt i krigets fotspår slåss vi på hemmaplan för en annan överlevnad. Ekonomi. Aldrig någonsin har vi sett så höga kostnader, talar främst om el och bränsle, de två viktigaste funktionerna i vårt land. Precis allt styrs av el och bränsle. Många steg blir det som måste ta smällen.
Men vem får ta den värsta hårdaste? Ja, vi på fält. Åkerinäringen, bönderna, maskinerna som bygger och driver vårt land. Det är väldigt konstigt hur det kan få gå till egentligen. Redan sedan långt tidigare bedrivs dessa näringar med kniven på strupen för de höga kostnaderna. Resten av samhället hänger inte med.
Läser så sent som i dag angående regionens upphandling att man ska lägga en vecka om året där man endast ska ha lokalproducerad mat inom offentliga enheter, för att stödja lokala producenter.
Detta är endast en ekonomisk historia. En historia som kortfattat lyder: i Sverige är det så dyrt att producera mat för bonden, att vårt eget folk inte har råd att köpa den, än mindre vill kommuner och landsting köpa den. Det är för dyrt!
Bättre och mer ekonomiskt att köpa import. Import som i vissa fall skulle vara brottsligt om jag som bonde gjorde på samma sätt. Vi lever i ett krig, Sverige har lägst självförsörjande av livsmedel i hela Europa. Vi ska ta emot enorma massor av folk som flyr för sina liv. Men finns det mat? Inte här i alla fall.
Nej, dags för våra makthavare att på riktigt se över detta. Det är inte hållbart någonstans! Nu är det valår, så det flödar av löften,men tomma sådana. Ska vi hjälpa andra, måste vi se till att ha mat på bordet först själva! Tillsammans hjälps vi åt heter det, se till att det blir så.