Jag saknar Eva Ek Schaeffers vävnad ”Bandväverskan” som hängt på väggen i fonden mitt emot trappan på entréplanet. Det är ett av de finaste konstverken som regionen äger. Det har lånats ut vid flera tillfällen till utställningar på Waldemarsudde och för några år sedan till ambassaden i Chile.
Nu möts besökarna av texten "Återvinning" i jättestora bokstäver och platsen domineras av sophanteringskärl som tar upp hela utrymmet.
Vi har inte många platser kvar där allmänheten kan få se konst. Den enda lokal som rymmer konst i dess bästa mening är så vitt jag vet lasarettet som jag tycker är en plats för både kropp och själ mycket tack vare det enastående konstutbudet, som har fått vara kvar på sina platser och som bidrar till ett igenkännande, när man besöker sina avdelningar och mottagningar.
Som en i den allmänhet för vilken biblioteket är till, angår bibliotekets miljö mig. När blev biblioteket ett ställe för street food så till den grad att man behöver ha sophanteringskärl på bästa skyltplats? Räcker inte en uppsättning i foajén? Vilka låntagare sitter och äter i biblioteket?
När jag nu har ordet tycker jag också att placeringen av Evert Lindfors magnifika Van Gogh har fått en underlig plats mitt emellan några bokhyllor istället för att synas i det stora fönstret mot Cramérgatan där den som skulptur kunde beskådas från alla håll på avstånd. Nu snubblar man istället över en monter och undrar ”vad är det där”.
Jag saknar också trägolvet. Hur har man kunnat lägga in en heltäckningsmatta? Ett bibliotek ska vara tillgängligt. I offentliga lokaler har man de senaste 50 åren avlägsnat heltäckningsmattor på grund av allergirisken och inverkan på luftkvaliteten. Biblioteket har förfulats, blivit instängt likt ett trångt och mörkt förråd.
Tag till vara skönheten, ljuset och rymden i de vackra lokalerna.