En missbrukare kommer till psykiatrin ber om hjälp för att komma från drogerna.
Personen ifråga blir inlagd och i första mötet med läkare så blir personen lovad hjälp med avtändning och nedtrappning. Personen blir otroligt glad över att bli lyssnad på samt att det kändes som att nu skulle det äntligen hända positiva saker i livet.
Dagen efter mot kvällen kommer första smällen "du blir utskriven i morgon, men du får hämta din medicin här om du lämnar urinprov". Klart personen gick med på det, kändes ju ändå rätt bra. Två dagar senare kom nästa smäll "nu är det så, för att kunna fortsätta med nedtrappning så måste det till ett Sip-möte (samordnad individuell plan) med BVG (beroende vårds gruppen) och socialtjänsten. Så där och då blev allt avbrutet, kontakt skulle tas om när mötet skulle ske.
Efter tre månader och antal samtal till psykiatrin om när mötet skulle ske och inget svar, så bakade det åt skogen. Personen tog ett återfall och som genom ett under kände personen att "nej, jag vill inte längre", kontaktar psyk igen och ber om hjälp och blir bemött med typ "hur ska vi kunna lita på att du verkligen vill sluta med drogerna, när du tar återfall".
Nu är personen tillbaka på ruta ett, även de anhöriga som hade trott och hoppats på psykiatri och myndigheter, igen. Personen till sitt destruktiva liv och de anhöriga till oro, förtvivlan, sömnlösa nätter och ångesten, där de ej vet när samtalet kommer om att deras barn gått bort i en överdos. De anhöriga tror på personen, men tron på myndigheter brister.
Jag håller helt med personen som sa: "Vi har precis så många missbrukare i Sverige som vi förtjänar. Det är bara synd om de individer som drabbas, både de som fastnar i träsket och deras anhöriga!"