Så har Stefan Löfven (S) valts till statsminister. Igen. Trots att han endast har direkt stöd av 116 av riksdagens 349 ledamöter. Vad som ligger framför oss vet vi inte. Det återstår att se om den nygamla regeringen i höst får stöd för sin budget för nästa år. Med så många i opposition blir det ingen lätt match, särskilt inte när vi vet att de partier som under onsdagens statsministeromröstning tryckte på grön eller gul knapp i riksdagen inte vill samarbeta med varandra. Det är högst troligt att de sju redan förlorade åren blir åtta förlorade år. Åtta år utan nödvändiga reformer.
Det går inte att skylla allt på en pandemi. Redan när Löfven tillträdde förra gången, efter valet 2018, visste vi att vårdköerna bara växte och växte, att personer med funktionsnedsättning fick allt svårare att hävda sin rätt till ett värdigt liv, att den upplevda ensamheten och otryggheten ökade, att avståndet mellan landsbygder och storstäder blev större och större.
Vi vet ännu inte om det blir något extra val under det kommande året, men en sak är säker: senast den 11 september 2022 går svenska folket till valurnorna igen. Min tro och förhoppning är att det efter det valet finns förutsättningar att bilda en helt annan regering en den vi nu ser.
En regering som är handlingskraftig.
En regering som kan driva igenom de reformer som behövs.
En regering som ser och förstår HELA Sverige.