Om trettio år kommer Gotlands landsbygd vara en skräpyta. Det sade ekonomiprofessorn Kjell A Nordström för snart fem år sedan. Uttalandet fick stort genomslag. Den tidigare regionstyrelsens ordförande på Gotland, Björn Jansson, blev sårad och avfärdade honom som okunnig om ”verkliga Gotland”.
Men tänk om Kjell A Nordström får rätt? Kan vi göra något för att förändra förutsättningarna?
Alla vill inte bo i Stockholm. En del väljer landsbygden för naturens skull. Ön kommer vara ett attraktivt besöksmål för svenska och utländska turister som vill upptäcka naturen, kulturen och den goda maten. Politikerna i regionhuset måste värna om människor som faktiskt bor året runt på Gotland och inte enbart tänka på turismen. För vad ger mest effekt för skattepengarna? Är det den kommunala servicen på orten? Eller är det kryssningskajen som fortfarande går med förlust. Eller är det pengar på trådlös elväg utanför Visby flygplats?
En nedläggningshotad skola i Kräklingbo kan leva kvar i trettio år till priset av kryssningskajen.
Kollektivtrafiken som är till för alla på ön borde vara en självklarhet för alla medborgarna. Men det är den inte, trots att biljettpriserna på bussarna är billigast i riket.
Det bildas egen företag på landsbygden och man klarar sig helt själv. Något som våra folkvalda politiker vill ignorera. Jag själv är född på Gotland och har sett många företag som har blomstrat på ön.Men det finns ingenting för unga och vuxna att göra på fritiden mer än att besöka Almedalsbiblioteket eller se idrottsevenemang under lågsäsongen.
Nu är det dags att politikerna börja tänka om och avstå kostsamma investeringar som kryssningskajen och välkomstkampanjer och istället göra som i Norge. Ta hela Gotland i bruk genom att ge barnen möjlighet att gå i skolan där de bor, och inte i Visby. Låt lamporna lysa i landsortsbiblioteken och ge unga och gamla möjlighet att förflytta sig kollektivt. Utan kommunal service i Visby och på glesbygden kommer Gotland att försämras avsevärt. Då återstår bara skräpytealternativet.