Man kan konstatera att Gotland är en perifer landsdel utan större intresse från storstans politiker. Kabel för elförsörjning svårt, cementfabrik som bara förstör, turism som tär på miljön, fartyg som ska sänka farten – allt centrerar kring obeslutsamhet kring miljö och hållbarhet där ön förblir marginaliserad. Nästa steg bör vara att Fåröfärjan också saktar ner till halv fart och kör mer sällan.
Analogt så bör motorvägarna på fastlandet få sänkt fart till 80 km/tim och övriga landsvägar max 60 km/tim. Finns det inga beräkningar som visar förhållandet mellan transporterat tonnage och personer på färja contra fastlandets struktur? Variabler som jämför äpplen med äpplen och inte som nu ta ett transportslag på marginalen som färjan är. Och måste alla lastbilar med släp åka i 30 knop, varför inte differentierade farter och natt-körning av färjan?
Sanningen är den att det framtida scenariot med koldioxidutsläppen är mer komplicerat än färjans framfart – vi har exempelvis miljoner bilar som ska gå på infrastrukturen el. Det vill till att det blåser mera över europas snurror och att klimatet slutar med långa torr- och regnperioder. Inte minst för matproduktionen.
Räddningen är att se över landets kapacitet och distribution av energibehovet där alla energislag, inklusive en förlängning av kärnkraften, måste beaktas. Södra Sverige, el-område 4, ska inte behöva importera ”ful-el” för livsuppehället. Men tänker man smått så blir allting smått. Sanningen är tyvärr så bister att 2030 kommer vi inte ha klarat målsättningarna kring miljön och eftertankens kranka blekhet blir hård att smälta. Till dess så kör vi på som vanligt.
Slow Motion är den nya rörelsen
Förkroppsligar sengångaren en ny svenskhet?
Foto: Wong Maye-E
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.