Det var mina områden. Andfåddheten hem berodde endast på tre branta uppförsbackar och en exalterad sommarkväll.
Det är något som bara såna som jag skulle förstå. Som ett tyst kontrakt. Gränderna har jag också ett tyst kontrakt med. De har hört mig vänta, springa barfota, vråla utan anledning, skratta, dansa med och utan någon, gå fel, gå rätt, gråta, cykla.
Gränderna fanns där för mig vid den första kyssen, första festen, vid den sista dagen av den första kärleken, vid rasten som blev lite för lång och jagade gömställen på privata innergårdar.
Stora torget, domkyrkan och de små husen vet också vem jag är. Varje dag har jag blickat, passerat eller gått in i dem. Vi känner varandra väl. Till och med utsiktsplatserna som gör det möjligt att röra himlens stjärnor har hört mig växa upp.
Det något som bara såna som jag skulle förstå. Kontrakten finns överallt. Mina hemligheter finns i varje kalksten, kullersten, uppförsbacke, port, igelkott, mur, murgröna, storm och enkelriktad gata.
För att inte tala om havet, som kanske fick ta det största ansvaret. Det svårflörtade havet fick uppleva alla sinnesstämningar. Ett hav som berört oss till tårar som sedan droppat ner i vattnet stora famn. Havet är vår symbol. Vi har alla ett tyst kontrakt med det.
Vi människor sinsemellan har också ett kontrakt, men ett annat sådant. Bekant är ett obekant ord för oss. Vi vet vilket ansikte som tillhör vem. De kan till och med vara uträknade. Vi vet varför vi ser dem, just där vi ser dem.
Men vi vet också när vi ska säga något, om våra uträkningar känns obekanta. Vi har varit bra på att tappa ansiktet när vi misstänkt att någon annan har gjort det.
Men vi är mycket mer än så. Vi är skolavslutningar i Almedalen, kaffet vid Österport, dofterna i Botaniska, utsikten från Hollywood, Pippis bästa vänner, entreprenörernas glädje, grändernas ljus, Stora torgets smycke, ruinernas nutid, strandpromenadens väntan och kärleksportens längtan.
Vi är helt enkelt speciella kullerstenar allihop. Vi behöver varandra för det ska bli någon gata överhuvudtaget. Jag är en del av er och ni av mig. Allt är nog som det alltid har varit, det kanske bara är jag som har vuxit upp?
Mina områden har förmågan att förtrolla och beröra barnet i mig. Det är något som bara såna som jag skulle förstå, och jag vet, att ni först