Att köra av färjan, lite bitter över att båtpriset är högt, men glad för att vara tillbaka hemma igen. “Okej” sa jag och gick med på att flytta med till min, nu mer sambos, födelseö.
Jobb gick att skaffa av bara farten. Arbetsgivarna inom min jobbkategori konkurrerade hårt om vem som hade bäst förmåner och arbetsmiljö. “Bra” sa jag “då vill jag ha lön också”. “OJ!” sa arbetsgivaren, “du måste förstå att vi ligger under snittet för löner i Sverige och att bo på Gotland är en förmån i sig”. “Hmm, kanske det, men inte lånegrundande” sa jag.
“Skatten är hög” sa någon. “Okej” sa jag.
“Boende är svårt att få tag på” sa någon. Det är inget problem att hitta någonstans att bo vintertid, men på sommaren så är det billigaste alternativet husvagn. “Inga problem” sa en släkting “Ni kan få bo hos mig. Om ni vill får ni även bygga er ett litet bostadshus på min mark”.
“Förhandsbesked är omöjligt” sa någon. Naiva som vi var fick vi upp förhoppningarna. “Det är bara att lämna in en karta i skala 1:4000, med ungefärlig placering av bostadshuset utritad som en liten fyrkant samt VA-lösning” sa Region Gotlands hemsida.
“Okej” sa vi. Nästan 11 månader senare så har vi fått höra att vår lilla preliminära fyrkant på en karta kan skada flertalet riksintressen. “Men, vi kan ju anpassa placeringen och utformningen om ni inte är nöjda” sa vi.
“Vi kommer lämna in med förslag till avslag” sa handläggaren. I översiktsplanen är tomten vi sökt för även utpekad som en potentiell parkering för badstranden i närheten. “Jahopp… så mycket för de där riksintressena” sa vi.
“Vi köper hus istället” sa vi. Hemnet blev en drog som togs flera gånger om dagen med sökorden “hus, radhus, gårdar, upp till 3 miljoner, minst 3 rok”. Nu är vintern över och husen börjar rulla in igen. Men det gör också turisterna.
Dessa turister som ska få parkera på vår drömtomt. “Utan turismen skulle inte Gotland överleva” sa någon. “Nej, jag vet” sa jag, “men de konkurrerar om våra boendemöjligheter och vi unga måste också få plats på Gotland”. Det tar mindre än ett år att smittas av känslan att kakan delas ojämnt mellan gotlänningar och turism.
När jag kör hem från jobbet på kvällarna så kan jag ofta känna mig lite sorgsen över alla fina hus som står ensamma och mörka under lågsäsong.
Jag tror inte att förändring kommer ske eller att det finns någon plan hos beslutsfattarna för att få bukt med bostadsproblematiken, det är trots allt en fri marknad.
Men med denna text hoppas jag att någon annan ny och/eller ung skattebetalande gotlänning känner sig mindre ensam. Vår tid kommer. Det skulle ta ett år... sa någon.