Nu har det hänt, en av min dotters arbetskamrater har avlidit i sviterna av covid-19. Inte så ovanligt i dessa tider tänker man. Men i början av pandemin sa man på Folkhälsomyndigheten att de med någon form av funktionsnedsättning tillhörde riskgruppen.
Min dotter och hennes arbetskamrater tillhör den gruppen. De har sin arbetsplats inom daglig verksamhet. En arbetsplats de älskar, där de har en stor gemenskap och kärlek till varandra. Mycket större än man har på många arbetsplatser.
Därför är sorgen stor då en kär arbetskamrat avlidit. Min dotter tillhör gruppen som har underliggande sjukdomar, risken att bli svårt sjuk i covid-19 är stor. Som tur är har hon personlig assistans, för övrigt en grupp som blir alldeles för dåligt uppskattad för sitt arbete, speciellt nu.
Vi tillsammans, vår dotter, hennes assistenter och vi föräldrar kom fram till i våras att det var säkrast att hon var hemma under den här pandemin. Vi anade inte, kunde inte föreställa oss att detta skulle bli så långvarigt. I juni 2020 ringer man hem till min dotter från hennes arbete och meddelar att om hon inte kommer till sitt arbete kommer hon att mista sin plats, ett beslut som man tagit i förvaltningsledningen.
Jag vet att det finns de som har fått lov att vara hemma från sitt arbete på grund av att de tillhör en riskgrupp och där de inte har kunnat arbeta hemifrån men vad jag vet så har de inte mist sitt arbete. Efter att jag pratat med chefen för daglig verksamhet fick jag veta att om min dotter gick förbi en gång i veckan, visade sig utanför, fick hon behålla sin plats, ett spel för gallerierna.
Vad jag vet så är det bara de som arbetar inom daglig verksamhet som behöver göra så. Med den vinter vi nu fått har det inte varit lätt att ta sig fram med rullstol, man får gå mest ute i gatan vilket är förenat med livsfara. Det har medfört att jag ännu mer ifrågasätter detta beslut. Hoppas på ett svar.