Jag läser med viss förvåning Lars Engelbrektssons insändare om hemtjänsten. För en gångs skull har han en viss poäng. Visst kan det ställa till problem när anställda inom vård och omsorg inte behärskar språket. Även en blind höna hittar ibland en poäng, eller vad man nu säger.
Vi har ju en situation där vård och omsorg till stor del bärs upp av nysvenskar. Utan dessa människor skulle det svenska samhället fullständigt implodera. Det är människor från Afghanistan, Filippinerna, Syrien, Thailand och många andra länder som kommer hit för att ta hand om våra sjuka och gamla. Ofta har de flytt från vedervärdiga förhållande till ett land där de har hört att frihet och demokrati frodas. Bara för att mötas av ett samhälle där en femtedel röstar på ett parti som i närtid grundats av nazister. Ett samhälle där många människor tycker illa om dem enbart för deras ursprung.
Ändå kämpar de på, de gör dessa tunga jobb som så få svenskar vill göra. Jag vet själv, jag jobbar inom hemtjänsten och när jag kommer hem vill jag bara slänga mig i soffan och sova. Men en stor del av invandrarna åker istället till komvux för att bli bättre på detta märkliga språk på med sin märkliga fonetik, prosodi och grammatik.
Så vad gör man åt problemet med språkförbistring? Språkkrav är såklart en absurd ide från en politruk utan kontakt med verkligheten. Inom vård och omsorg finns ett gigantiskt problem med att hitta personal. Vi kan inte realistiskt sett göra någonting för att försvåra rekryteringen. Däremot finns en möjlighet som snart kommer bli en nödvändighet, att arbetsgivaren hjälper sin personal med språkutbildning. Svenskautbildning på arbetstid, betald av arbetsgivaren är vägen till framtiden. Annars kan ju Engelbrektsson och hans SD-kollegor komma ner på golvet och sköta om våra gamla.