När öst ställs mot väst i ett europeiskt krig dyker det upp en debatt om nyanser. En tillsatt försvarare av det svenska språket via Språkrådet, Lena Lind Palicki, tycker att delar av det är onödigt.
”De” och ”dem” förfäktas vara för svårt att lära sig. I stället för att tillsätta resurser i skolan, så att alla hänger med, väljer debatten att hitta genvägar, förbi kunskapen, för den behövs inte.
Låt mig göra en jämförelse från en del av min egen verklighet.
Tänk om Filminstitutets vd, Anette Novak, klev fram och sade att det har blivit för jobbigt och dyrt att göra film, så från och med nu, ger vi bara bidrag till filmer som kan göras på mobiltelefoner. Vi, som sitter och svettas i arbetet med en film, ska fås att tänka om och hellre bidra till bättre utdelning till aktieägarna i ett fruktföretag.
Eller om Konstakademins Preses, Helena Tallius Myhrman, skulle säga att från och med nu, ska vi inte ha så många färger i konsten. Vi tar bort guldockra, umbra, karmosinrött, indigoblått och vismutgult.
Det är förlegat, precis som val av glas och kamera för en långfilm, precisionsarbete med digital ljussättning (grading), tjusiga klipp i syfte att göra det så sevärt som möjligt.
Jag tror att mina förslag till alternativa scenarier är otänkbara. Än så länge.
Lena Lind Palicki hänvisar till att om man i dag läser Strindberg, kommer man att lägga märke till hur ålderdomligt språk han använder. Jag gissar att samma skulle gälla för Selma Lagerlöf, Werner von Heidenstam et consortes.
Jag trodde det var själva vitsen. Att förstå ett annat perspektiv!
Kasus, genus, tempus, skiljetecken och annat i språket, kräver lite av sin nyttjare. Många kanske minns det som röda markeringar i en tidig uppsats, ett misslyckat svenskaprov eller ett föredrag, som inte ger högsta betyg. Det hade känts skönare att bara få sudda. Men hur ska man kunna växa, om man inte får misslyckas?
Mångfald är viktigt. Ska den bli till verklig nytta, måste vi tillåta den på riktigt. Det betyder att vi måste ta tjuren vid hornen, anta utmaningen, inte kapitulera för dumma påfund, som skadar dem man tror sig skydda.
Det finns en scen i ”Mitt Afrika”, som har bitit sig fast, apropå mångfald; Karen Blixen ska starta en skola. Hon dristar sig påstå, som svbar på frågan om varför hon vill starta denna skola, att: ”They are totally ignorant ”. Denys Finch-Hatton svarar: ”They are not ignorant. They just don’t want to be turned into little Englishmen”.
Alla behövs. Alla nyanser också.