Ett världsarv är en kultur- eller naturmiljö som är så värdefull att det är en angelägenhet för hela mänskligheten. Världsarven utses av FN-organet UNESCO. Det är den svenska staten som ansöker till Unesco, som sedan utser världsarv. Ansökan och urvalet sker utifrån världsarvskonventionen som Sverige skrev under 1985. I Sverige är det Riksantikvarieämbetet och Naturvårdsverket som är ansvariga myndigheter för de kulturhistoriska respektive naturarvsklassade världsarven.
Socialdemokraterna är av uppfattningen att för att världsarvskonventionens artikel 27 ska kunna efterlevas behöver staten ta ett större ansvar kring världsarven. Sverige har förbundit sig att kommunicera värdet av våra 15 svenska världsarv. För det utgår i nuläget inga resurser. I vårt förslag till statsbudget avsatte vi därför fem miljoner kronor årligen till Riksantikvarieämbetet för detta.
I och med att staten nominerar ett världsarv så tar man också på sig ett särskilt ansvar för att vårda, tillgängliggöra och kommunicera världsarven. I detta avseende har Sverige brustit i många år, både under socialdemokratiska och borgerliga regeringar. Vi har helt enkelt inte tillfört de resurser som krävs. Ofta har ansvaret helt och hållet axlats av kommunen och regionen där världsarvet ligger eller i värsta fall helt bäras av de privatpersoner eller organisationer som genom sitt ideella arbete för världsarvens bevarande och tillgängliggörande gjort heroiska insatser för vårt kulturarv.
Hur vi i Sverige hanterar våra världsarv kan jämföras med Norge. Där ger den norska staten de åtta norska världsarven, alltså bara nästan hälften så många som de svenska, cirka 100 miljoner kronor per år, plus finansiering av ett världsarvscenter vid varje världsarv.
Den socialdemokratiska regeringen tog 2017 fram en strategi för världsarven. Nu vill vi gå vidare och varaktigt tillföra de resurser som finns. Därmed kan vi stolt visa de enorma kulturhistoriska värden som finns i våra kommuner, som till exempel vår fantastiska Visby ringmur.