Tankar kommer och går hela tiden. Känner att jag vill dela med mig, att det kan vara viktigt.
Jag bröt lårbenshalsen och vad det gjorde ont. Ambulanssköterskan Johanna, sade till mig att jag skulle få en spruta som tog bort smärtan.
Hon sa också att "så länge jag är med dig dör du inte. Jag ska hålla dig i handen hela vägen". Jag fick sprutan sen försvann min värld. Jag hamnade i en skräckvärld, där jag skulle dö, omedveten om allt naturligt som var runt mig. Men det allra viktigaste här, jag kände "en varm, trygg, mjuk och go köttklump" i min hand. Visste inte då att det var en hand.
Jag ska inte beskriva fasorna på väg in, många gånger kände jag och hade sagt det med, "nu dör jag. " Men jag dog inte. Plötsligt såg jag Johanna, med sin hand i min "den varma goa, köttklumpen." Jag var tillbaka i vår värld, efter skräcken.
Johanna berättade, att man inte brukade komma ihåg efteråt vad som hände, under sprutans verkan.
Men jag kom ihåg, har aldrig varit rädd för att dö men väl på sjukhuset kom det för mig hela tiden. Kunde inte riktigt hålla isär skräcken och verkligheten.
Då kom sjukhuspastor Anna Ljung till mig. Tack Anna. Hon hjälpte mej ringa upp ambulanscentralen och just då fanns Johanna där, så vi kunde prata om det som hänt. Minnet av fasorna blev lättare, tunga tankar var borta, döden skrämde mig inte längre. Tack Johanna.
Jag har delat med mig av detta för jag tänker på att ingen ska behöva dö ensam. Även om man kanske inte är medveten om handen, finns värmen och tryggheten där, i den varma, goa köttklumpen.
I dag har jag inget trauma efter detta, är inte rädd för att dö, men jag är samtidigt tacksam för att jag blev den erfarenheten rikare. Jag tror att oavsett vems den varma goa handen är när man ligger på dödsbädden, så kan man känna trygghet, även om man inte är medveten om nåt annat. Även i andra situationer när man är ensam och utsatt.
Detta är mina alldeles egna tankar.