På sociala medier har kritiken varit våldsam, vilket kanske var väntat. Det hårda tonläget på flera ledarsidor och bristen för förståelse om vad rätten att demonstrera innebär, bland annat i Per Ola Olssons ledartext 26 september, har däremot förvånat oss.
Gemensamt för skribenterna, på såväl tidningar som i sociala medier, är att de menar att klimataktivisternas aktioner är missriktade och att de får vad de förtjänar. Resonemang om deras rättigheter har lyst med sin frånvaro. Kunskapen om mänskliga rättigheter är märkligt låg, vilket oroar.
När vi skriver att fredlig civil olydnad är en del av demonstrationsrätten är det inte fritt tyckande utan handlar om rättigheter som skyddas av vår grundlag och av internationella konventioner som Sverige är bundet av. Det handlar om juridik. Demonstrationsrätten tillkommer alla, även klimataktivister, och det oberoende av om vi håller med om det de uttrycker, om vi anser att aktionen fyller ett viktigt syfte eller vilken metod som används – så länge den är fredlig. I statens respons är proportionalitet nyckelordet: eventuella straffrättsliga åtgärder måste stå i proportion till störningen och syftet med manifestationen. På den punkten är juridiken tydlig. Det vi förde fram var att brottsrubriceringen 'sabotage’ inte rimligtvis står i proportion till blockering av trafiken under en kortare tid, samt att detta tydligt bryter mot tidigare praxis.
Att enskilda skribenter provoceras av att aktivister stör trafiken och menar att de ska straffas hårt må stå för dem. Men den sortens tyckande ska inte diktera villkoren i en rättsstat som förbundit sig att respektera mänskliga rättigheter.
Medborgarrättskämpar har genom tiderna utmanat den rådande ordningen på ett sätt som orsakat störningar, provocerat och av många ansetts vara förkastligt. I historiens ljus ser vi dessa protestaktioner som centrala i en kamp för att bygga ett bättre samhälle. Vi står i dag inför en klimatkatastrof och miljörättsförsvarare i hela världen kämpar för att uppmärksamma förhållanden som redan nu innebär långtgående och allvarliga rättighetsinskränkningar för miljontals människor. Rättsprocesser runtom i världen visar också tydligt att stater inte gör tillräckligt för att minska sin klimatpåverkan. Att inskränka utrymmet för det civila samhället och för protester är en farlig väg, inte bara för klimatet utan också för demokratin. Det tål att tänkas på hur dagens protestaktioner kommer att betraktas i historiens ljus.