Hur man vill lösa problematiken. Många i vårt samhälle vill ha det så.
Man har slutligen skrämts tillbaka till medeltiden. Rädsla har en tendens att locka fram våra mest primitiva sidor.
En dag ska alla komma ut. Arga, kränkta och med en önskan om att få hämnas det samhälle som låst in dem.
"An eye for en eye will make the whole world blind." Det var Gandhi som sa det en gång.
Vi kanske ska införa dödsstraffet? En slutgiltig lösning, En ordentlig utrensning.
USA:s hårda straffpolitik har visat sig vara helt verkningslös, ur ett avskräckningsperspektiv, hundratals år i fängelse, giftsprutor och elektriska stolar till trots. Det är naturlagar vi står inför, mot dem finns inte murar höga nog.
Inlåsning som en hämnd är primitivt, inlåsning i avskräckningssyfte är verkningslöst. Då återstår inlåsning som ett sätt att skydda samhället.
Människor som utsätter andra medmänniskor för grova brott måste låsas in för att samhället ska kunna skydda sina medborgare, för att polisen ska ha en rimlig möjlighet att sköta sitt jobb. Så ser verkligheten ut.
Men lika snabba som vi är på att låsa in, lika snabba måste vi vara på att försäkra oss om att tillväxten och rekryteringen stoppas. Vi måste kunna hålla mer än en boll i luften, inte ställa två sanningar emot varandra.
Varenda unge måste få möjligheten att drömma, fullt ut. Att tidigt i grundskolan få besöka ett universitet eller en musikstudio eller ett djursjukhus och få förklarat att "Det här kan vara din framtid, om det är det du vill!" Att som samhällsbyggare se till att detta är en sanning för alla och att under hela skoltiden hjälpa barnen att hålla den drömmen levande, det är att erbjuda ett alternativ.
Naturlagarna.
Det är som att hälla vatten i ett glas och försöka hålla en rimlig nivå vid den ena sidan samtidigt som det svämmar över i det andra.
Så länge samhällsklyftorna ökar kommer fattiga att försöka ta från de rika, de utan förutsättningar kommer att med alla medel försöka skaffa sig sådana, de i utanförskap kommer att skrika högt.
“Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.” Så skrev Hjalmar Söderberg en gång.