Det gråts krokodiltårar över nedskärningar av bidragen till studieförbunden. Jag gillar inte heller denna besparing, samtidigt måste studieförbunden själva ställa sig frågan varför deras verksamhet har minskat så drastiskt.
Mitt eget närstående studieförbund som för 20 år sedan hade en enorm verksamhet har nu några få anställda och öppethållandet är inskränkt till enstaka timmar per dag, den tid jag minns så var expeditionen tom på folk några få timmar på natten.
Det verkar ut som verkligheten har seglat ifrån studiecirkeln som varit förbundens paradgren. Cirkeln var en genialisk uppfinning där en vetgirig grupp samlades omkring ett studiematerial, cirkelledaren hade ingen lärarfunktion utan skulle bara vara den som höll ordning på närvaro och kontakt med studieförbundet.
Med hjälp av ett studiehäfte skulle gruppens samlade erfarenhet och kunskap vara det som lyfte gruppen. I dag ger detta arbetssätt inte tillräckligt.
Om vi tar ämnet språk till exempel så är stavning och uttal inte ett fall för diskussion utan det finns ett som är rätt och massor som är fel. Någon i gruppen (ledaren) måste veta vad som är riktigt i ett matematiskt problem – inget ämne för debatt.
Om studieförbunden framöver ska vara berättigade till bidrag måste man kunna erbjuda det som efterfrågas och som kan föra samhället framåt i kunskap och bildning.