Hej livrädd gotlänning.
Tack för ditt svar på min insändare ”Ensam är inte stark”. Rubriken var redaktionens, men helt ok för mig.
Jag vill ge dig en bakgrund till mitt svar till dig.
Mina föräldrar flyttade från Gotland 1945. Med sig hade de mina två äldre systrar födda i Vänge. Jag och min bror föddes i Stockholm. Mina föräldrar och äldre syskon återvände aldrig som fastboende utan bara som ”turister” till ön.
Jag flyttade till Gotland för 26 år sedan. Min bror några senare. Jag arbetade i kommunen i 18 år och min bror gör det fortfarande. Vi är mantalsskrivna och betalar skatt här.
Jag är innerligt trött på tjatet om vem som är gotlänning och vem som är fastlänning!
Jag är jag och mitt hem är där jag känner mig hemma.
Låt inte den pågående pandemin ytterligare förstärka ”vi och dem”.
Något jag lärt mig under Coronatiden är att det är mänskliga relationer som är det viktigaste i livet.
Så låt oss vara rädda om varandra.
Tvätta händerna, inte träffa någon om du känner några sjukdomssymtom och hålla avstånd.
Själva resandet är inte faran. Faran är hur vi uppträder gentemot varandra.