På Gotland görs mycket, många skänker pengar och är med på hjälpsändningar. Vid manifestationen i Visby den tredje mars kändes att solidariteten är stark.
Massflyktsdirektivet i EU om att flyktingar från Ukraina ska få uppehållstillstånd direkt är nödvändigt. Det borde leda till ökad förståelse för andra som flytt från krig och terror. På Gotland finns lång erfarenhet och en stark känsla för att ställa upp för flyktingar både bland enskilda och myndigheter. Här finns plats att ta emot fler!
Vi måste göra mycket mer, men måste också våga ställa frågor om vi gör rätt saker. För min del känner jag inte bara oro över kriget utan även oro för den militarisering och ökade försvarsanslag som Sverige och hela Europa nu satsar på. Vapen ger inte trygghet.
Riksdagsbeslutet om stöd i form av hjälmar, västar var viktigt och mer behövs. Det kan verka solidariskt att också skicka pansarskott till Ukraina. Det är dock omvittnat att vapenexport kan hamna på avvägar.
Det sägs att alla förlorar på kriget. Men vapenexporten är en bra affär för vapenindustrin. Många diplomatiska ansträngningar har gjorts men hittills utan resultat. FN:s generalförsamling har fördömt invasionen och alla diplomatiska insatser måste fortsätta. Vi kan inte ge upp om freden!
I tider av krig är det självklart att vi blir oroliga och letar efter enkla lösningar. En del tror att Nato-medlemskap är lösningen. Med Nato skulle Sveriges säkerhet försättas i kris. Statsministerns uttalande om att det riskerar att destabilisera vårt land är viktigt. Putins hot om kärnvapen kan bli allvar.
Nato skulle vi tvingas in i åtagande om att använda kärnvapen och var slutar vi då? Sverige har en unik erfarenhet av nedrustning och medlingsinsatser. Rösten från en stat som står utanför militärallianser måste tas tillvara.
Vi lever med sorg och vrede över kriget i Ukraina. Frågorna om vad som kan göras är många. Om vill ha fred är inte fler vapen och Nato-medlemskap svaret. Sverige har en annan uppgift – kämpa för fred utan vapen!