Konsensus har också rått mellan de politiska partierna om folkrättens angelägenhet. Folkrättens relevans i sin tur blir vad staterna vill att den ska bli.
En erfarenhet från den stora militärövningen Aurora 23 var att inga folkrättsliga moment övades även om det fanns på planeringsstadiet. Vad gör man exempelvis om en stat fullständigt ignorerar i det vi kallar för ”Krigets lagar”, det vill säga basala regler för krigets förande sammanfattande bland annat i de fyra Genèvekonventionerna? I Försvarsmakten finns det i dagsläget 35 företrädare för folkrättsliga frågor av 46 militära förband.
I och med Sveriges inträde i. NATO kommer skyldigheterna på Sverige att öka vad gäller utbildningar, övningar etcetera i folkrätt inte minst mot bakgrund av att svensk trupp kan förväntas delta i väpnade aktioner utanför Sverige. Sverige borde här axla ett särskilt övergripande utbildningsansvar vad det gäller implementering av detta. Med sin långa erfarenhet av diplomati, fredsförhandlingar, medlare i olika kontexter, utländska FN-missioner i hela världen, förordnande som skyddsmakt, anordnandet av internationella FN konferenser i olika sakfrågor torde Sverige här kunna spela en betydande och avgörande roll. På samma sätt som Schweiz som neutral stat intar en samlande funktion i Röda Kors sammanhang genom ICRC placering i Genève skulle Sverige dessutom i övriga folkrättsliga konstellationer, havs-, post-, tele och rymdrätt för att nämna några exempel ange en motsvarande position. Då jordens yta till 70 procent består av vatten intar exempelvis havsrättskonventionen en central tillämpning. Det faktum att Sverige ratificerat Genèvekonventionerna ålägger det oss redan av den anledningen att omsätta folkrätten i teori och praktik. Gör vi inte det är det ett brott mot folkrätten i sig.
Historiska förebilder saknas inte heller. Holländaren Hugo Grotius, ofta benämnd ”Folkrättens fader” gav 1625 ut ”Om krigens och fredens folkrätt”. Han var svensk ambassadör i Holland (Grotius omkom för övrigt på Östersjön i en drunkningsolycka på väg till Stockholm.). Hade den svenske kungen Gustaf den andre Adolf läst Grotius verk? Omöjligt är det inte. År 1631 gav kungen ut så kallade krigsartiklar, som förbjöd plundring och våldtäkt. I och med kungens död vid Lützen 1632 kom dessa dock aldrig till praktisk användning. Enligt en hörsägen bar han ständigt ett exemplar i sina byxor.