Svar till Jenny Lindgren och Marit Lindgrens insändare införd 24/2: "Vi värnar våra boende varje dag". Att hörsamma boendes behov och önskemål skapar förutsättningar för den enskilde att bibehålla sin integritet samt rätt till självbestämmande.
Att all personal gör sitt yttersta för att tillgodose boendes omvårdnadsbehov dygnet om, året runt, tror jag inte någon har en invändning mot.
Ett rörelselarm är en form av begränsningsåtgärd vilken används i syfte att skydda, hjälpa, stödja den boende. Och som ni skriver i ert svar, måste ett samtycke till denna åtgärd ges av den boende.
Mitt antagande är, att ett rörelselarm ofta ordineras till den som inte alltid kan orientera sig i tid och rum. Är orolig, har svårt att hitta till badrum och toalett, eller tillbaka till sin säng.
Hur ges samtycke till rörelselarm av en demenssjuk person, som kanske har mist förmågan att kommunicera med sin omvärld? Hur avsäger sig samma person sedan behovet av detta rörelselarm, vilket tidigare konstaterats som ”ett bra hjälpmedel för att skapa trygghet".
Genom att den boende har ett rörelselarm i sin lägenhet kan troligtvis många fallskador, incidenter, nattlig oro på avdelningar undvikas.
Samtidigt är det påtagligt att ett rörelselarm är en begränsningsåtgärd. Den boende kan inte längre röra sig obehindrat i sin lägenhet.
Det ligger sannolikt en viss ekonomisk vinning i användandet av rörelselarm, då antalet tillsynstillfällen kan minskas. Tiden kan istället användas till att utföra andra sysslor på avdelningen.
Nu är jag medvetet något krass, men vill väcka till diskussion.
Tekniska hjälpmedel kan vara en tillgång inom vård och omsorg – rätt använda, i rätt syfte, med rätt mål. Dock bör de alltid ses som ett komplement till mänsklig kontakt, mänskliga relationer, mänsklig närvaro.
Till sist vill jag göra en liten rättelse av en mening i er insändare; jag nämnde inte användning av tillsynskamera nattetid och att det skulle innebära en besparingsåtgärd.