Lars Thomsson har besvarat min insändare angående planerade vindkraftsparker i Östersjön. Enligt samordnaren Thomssons tes är att ju fler vindkraftsparker i Östersjön, desto friskare blir havsvattnet. Det är en obevisad tes, med andra ord ett tyckande. Javisst, i en insändare går det att tycka, men lite mer tveksamt för en samordnare just för vindkraftsparker i Östersjön.
Min tes är att vindkraftparker i Östersjön hindrar utbytet av saltare Nordsjövatten och bräckt vatten från Östersjön kommer att hindras av dessa vindsnurreparker. Varför kan vi fråga oss?
Först måste vi fundera hur sker utbytet vilket är en komplicerad process, beskriven utförligare i Lars Olsson i häftet "Gotland förr och nu". I samma häfte kan vi vidare läsa om hur mycket sötvatten som rinner ut Östersjön från floder, älvar och andra vattendrag. Tillsammans rinner det ut cirka 450 kubikkilometer sötvatten. Regnvattnet till Östersjön är också en sötvattenkälla. Lars Olsson har i sitt häfte kvittat regnvattnet mot avdunstningen. Med alla hinder som fanns i Östersjön när häftet skrevs beräknade författaren att omsättningshastigheten var 60 år. Häftet gavs ut 1969.
I dag är omsättningen kanske upp emot 100 år (en försiktig siffra?). Utbytet av salt och bräckt vatten hindras av bropelare vindkraftsparker mellan Sverige längs Danmark och till Tysklands kust i Östersjön. Vi får rapporter om hur Skånes sydkusts sandstränder försvinner ut i Östersjön. Det tyder på att vattenutbytet tar längre tid.
Nu kommer min obevisade hypotes att vindkraftsparkerna som Lars Thomsson vurmar för gör att vindhastigheten minskar vilket medför att utbytet tidigare kom just utbytet av bräckt vatten och salt havsvatten. Nu tar vindsnurrorna hand om den vinden. Östersjön blir en växande sjö med vindsnurror. Lars Thomsson har nått sitt drömmål – en sötvattensjö utan avlopp men fullspäckat med vindsnurror.