När regeringens företrädare blir ställda hänvisar de bara till Tidöavtalet och dialogen är över. Man kan nämligen inte ifrågasätta Tidöavtalet, paradigmskiftets rättesnöre.
Att avtalet inte innebär ett paradigmskifte spelar mindre roll. Tidöavtalet måste vara det smartaste som tagits fram i Sverige. Och ändå är det bara åsikter från M, KD, SD och L som finns i den trots allt kortfattade regeringsmatrisen.
Tidöavtalets särställning framgick när migrationsminister Malmer Stenergard intervjuades och blev något irriterad över frågorna.
De som händelsevis har tänkt sig att immigrera till Sverige ska veta att innan de får ta del av vår välfärd ska de göra rätt för sig. Hur länge man ska göra rätt för sig framgår inte. Ända tills man blir svensk medborgare, eller?
Men nu gäller det inte alla yrken, någon måtta får det tydligen vara, immigranter med färdigheter som Sverige behöver får gärna komma. Alltså de som inte ”kommer för att ta del av vår välfärd”, som de så kallade ekonomiska flyktingarna.
Med säkert öga kommer regeringen att peka ut dem. De ska inte få del av vår välfärd förrän de kvalificerat sig. Jobba först innan du får bidrag till dina barn.
Omtänksamheten om vår välfärd gäller uppenbarligen inte när det handlar om våra egna välfärdsentreprenörer. Alltså de som utan att tveka utnyttjar skolpeng och äldrepeng för att göra vinster på våra skattepengar.
Lite märkligt är också att sjukvården hellre satsar på bemanningsföretagens tjänster i stället för att höja lönen inom vår gemensamma sjukvård. Vem som vinner på det är ju ganska (o-)klart. Bemanningsföretagens arbetskraft uppenbarligen. Det är dem väl unt, men det kostar för skattebetalarna.
Och ändå står det inte något i Tidöavtalet om detta. Däremot vill en av avtalets upphovskvinnor göra om hela sjukvårdens organisation. Vi väntar på att det förslaget ska föras till utredning.
Så vitt jag vet står det inte något om empati och medmänsklighet i Tidöavtalet. Dom glömde väl bara bort det, det är ju mänskligt.