Kollektivtrafikens huvudsyfte ska vara att skapa möjligheter för arbets- och studiependlare att inom rimliga tider kunna ta sig från hemmet till arbetsplatsen eller skolan. Gotland har i dag en väl utbyggd kollektivtrafik, sett till vår relativa litenhet. Men det är tveksamt om kollektivtrafiken just nu kan anses vara av rätt storlek.
Kollektivtrafiken hade problem redan innan pandemin, bland annat att få resenärer som reser med kollektivtrafiken. När pandemin sedan slagit till är det tydligt att resenärerna blivit allt färre och de tomma bussarna allt fler. Faktum är att kollektivtrafiken på Gotland endast till cirka 10 procent finansieras av resenärernas köpta biljetter. Det är den lägsta siffran i landet enligt teknikförvaltningens jämförelser.
Kring detta kan man säga mycket, men låt oss konstatera att 90 procent av kollektivtrafiken finansieras av skattebetalarnas pengar – som alltså går till att köra nästan tomma bussar. Givet det ekonomiska läget, kan man fråga sig om det är väl prioriterade pengar. Att köra tomma bussar bidrar varken till tillväxt eller utsläppsminskningar.
Efter en av Sveriges andra kriser – finanskrisen på 90-talet – gjorde flera län stora omtag kring trafiken för att få ned kostnader och öka antalet resande. Det som gjordes var att minska antalet linjer till ett antal vältrafikerade stomlinjer, så att mest resurser satsades där det fanns flest resenärer. På så sätt ökade beläggningen på linjerna, varpå man sedan stegvis kunde starta andra linjer när efterfrågan ökade.
Kanske är det dags för Gotland att pröva samma sak? Under förra året gick kollektivtrafiken med förlust på drygt 17 miljoner kronor. Med ett större omtag kan den siffran minskas avsevärt.