Fäi-Jaken skriver om penningbekymmer en snörik vinter på 1890-talet:
Ja, me penninggar jär de mest klaint för uss. När lektorn glaid ifran uss skudd vör ännå bital all räntar u prästteinde, men da kåm ja ti tänk pa kronskattn sum ska bitales den 4’d ei neist måne.
Ti sag u hågg någ skog ti fa penninggar för, de har äurn u snåikastninggi hindre. Ja har leit pa någ arbetsfålk sum jär skuldu uss för spannmål, men di har int någ penninggar di heldar, sått nå far vör lan i ställe.