Då när morgondimman lättar och när solen just gått upp. Och jagat mörkret ut i rymdens stora natt. Då vaknar dagens alla dofter sakta ur sin sömn på en öde strand den som är gränsland mellan liv och död ibland.
Där bland trädens böjda stammar som har tvingats sig omkull som i vördnad för en kraft från skapelsens stund. Salta havets stänk som gör kinden mjuk och doft av solvarm sten. Det är friheten som gör själen hög och ren.
Där på strandens under stormars kraft som vräker sig mot land och för med sig vilsna skepp från främmande land. Där går en ensam gammal kvinna med en bedjande blick lyft mot skyn. Som av hopp och tro att kommer kommer ej.
Så blås sommarvind dina dofter lätt över böljande viddernas grus. Och blås värme över morgonens daggvåta äng. Det ger hopp i en tröstlös själ när som tvivlande tanka gror. Att så plötsligt få vara liten då allting känns så stort.