Jag läste en insändare härom dagen om problemet med att få plats i särskilt boende och jag kan bara hålla med. Jag är i dag 51 år och har äntligen hittat rätt! I mitt tidigare liv fick jag också som den anonyma insändaren skrev erfara att om man har många olika typer av problematik blir man lätt besvärlig och hamnar mellan stolarna och chefer och handläggare byts ut och skyller på varandra.
Min räddning blev att jag till slut hittade rätt. I dag bor jag i Hemse i en gruppbostad med fyra andra grannar. Vi har personal dygnet om fast på natten sover personalen så då väcker vi dem vid behov. Vi fem har helt skilda handikapp men vi passar mycket bra ihop och bryr oss om varandra.
Personalen som jobbar här har jobbat mycket länge tillsammans och det ger oss mycket trygghet och de utformar hjälpen efter var och en. I de fall de behöver handledning externt ordnar de det, i mitt fall från psykiatrin. Vår nuvarande chef kan väl lämna lite övrigt att önska men personalgruppen är sammansvetsad och det är inte så många nya ansikten för oss bland vikarier.
Jag har funnit trygghet här hemma och jag som tidigare var mycket inom akutsjukvården håller nu på att bygga upp en öppenvård som synkar mina behov. Det är en bra bit kvar men Rom byggdes ju inte på en dag!
För mig finns inget tryggare än när jag kommer hem efter en tröttande dag och mår skit så möter personalen mig i taxin med ett välkomnande leende och undrar hur min dag har varit. Något tryggare välkomnande när jag kommer hem kan jag ju inte få.