Klimatfrågan hanteras på två sidor i den kritiserade rapporten om turismens kostnader som Gotlands förenade besöksnäring (GFB) beställt av konsultföretaget WSP. Det finns mycket att säga om rapporten – men något som inte belysts tillräckligt är den undermåliga klimatberäkningen. Rapporten visar att besöksnäringen på Gotland genererar omkring 110 000 ton växthusgaser per år. Detta är mer än dubbelt så mycket som genomsnittet för mindre städer och tätorter. Trafikverket rekommenderar att utsläppen av ett kilo CO2 motsvarar en samhällskostnad på 7 kronor. WSP räknar har istället valt att räkna med en skadekostnad på 1,2 kr (framtagen av den nyliberala tankesmedjan Timbro) förutom i transportsektorn där de räknar på 3,5 kr.
WSP:s beräkning visar på att utsläppen av växthusgaser kostade 300 miljoner kronor före pandemin, enligt Trafikverket skulle samma kostnad vara 770 miljoner kronor. Om vi tar ut ett medelvärde mellan Timbros och Trafikverkets beräkningar landar kostnaden på 535 miljoner. Då får besöksnäringen på Gotland i slutändan ett minusresultat för staten.
Rapporten tar inte ens upp andra miljö- och klimatrelaterade kostnader – såsom hot mot grundvatten på grund av för stort uttag på sommaren, minskad biologisk mångfald till följd av den exploaterade marken för att bygga fritidshus eller produktionen och konsumtionen av souvenirartiklar.
Att besöksnäringen är en klimatbov är inte enbart ett gotländskt problem – turism är en i grunden djupt ohållbar bransch som står för 8 procent av de globala utsläppen av växthusgaser enligt tidskriften Nature. Och värre ska det bli, enligt UN Environmental Programme (FNs miljöprogram) kommer turistindustrin om den fortsätter på inslagen väg till år 2050 öka med 154 procent i energikonsumtion, 131 procent i utsläpp av växthusgaser, 152 procent i vattenkonsumtion och 251 procebt i mängden avfall. Hur både Region Gotland och GFB med detta på bordet kan hävda att besöksnäringen ska vara en central framtidsbransch för ön är därför fullkomligt oförståeligt.