Som jag rör mig i staden ser jag sex män med gula västar som bättrar på asfalten; två av dem utför själva jobbet med krattor och de andra övervakar och utbyter erfarenheter.
Hål i asfalten måste med självklarhet lagas, men när ser vi sex kvinnor inom den underbemannade men livsviktiga vården med samma självklarhet råda över sina arbetsförhållanden?