Ylva Liljeholm skiljer på ”folk som förstår sig på konst” och ”folk som inte är intresserade av konst”. De senare tycker att det är onödigt med konstmuseum. Så kan det förstås vara. Debatten om vilken konst vi vill ha eller inte vill ha är inte ny.
Frågan är väl om konsten är till för den som ser den eller för konstnären. I äldre tid var det självklart. Konstnärer framställde det som någon beställde av dem, porträtt, kyrkmålningar, offentliga statyer. För den konst som räknas numera är det sambandet upphävt. Dagens prisade konstnärer lever på stipendier och statliga konstnärslöner. Och publiken vänder sig bort, de förstår inte ”konstigheterna”.
Det kan vara så att utvecklingen på det här området också har sprungit långt förbi vad allmänheten förstår. För det finns ju en rik flora av konst som går under konstkritikens radar. Den hänger på folks väggar men den kommer inte på museum. Vi vill faktiskt ha skapelser både att tycka om och skapelser att tycka om.